Nöjd

Så otroligt nöjd. med typ allt. jag kan inte känna att det finns någonting som direkt stör mig i livet. jag är inte ens särskilt berörd över att jag/vi måste lägga ut 150-200 tusen på huset i sommar på något så tråkigt som ett nytt tak och en ny panna. Pengarna läggs ju på saker som är Mina och ingen annans.

Jag tänker verkligen vara så där störande pretto-nöjd som nästan är förbjudet att vara eftersom man i det här landet ständigt måste vara lite lagom nöjd/missnöjd med det mesta. Nästan mer missnöjd. Alla meningar måste sluta med ordet "men". "jo det är jättebra, men..." eller "Jag trivs jättebra på jobbet, men...". När alla ens drömmar har gått i uppfyllelse så behöver man inte dem längre.

När man har sin karl som man inte kan leva utan, sin hund som man har velat ha sen man var liten, sitt hus på landet (dessutom precis så perfekt lagom långt ut på landet) som man har drömt om, sina äkta vänner som alltid står vid sin sida, lyckliga föräldrar med en nyköpt sommarstuga, en fullkomligt underbar syster som har fått det hon vill ha och mår fantastiskt, en fantastisk lillebror som är precis som småbröder ska vara, sin egen båt som ger en underbar vardagslyx och dessutom ett jobb som man trivs oerhört bra med och där man dessutom känner att man är uppskattad och får saker gjorda. Då behöver man plötsligt inte mer.

Visst kan man väl känna att vissa saker skulle varit kul att göra eller se eller uppleva. Men ingenting ger mig känslan av att livet skulle kännas bortkastat om jag inte gjorde just det. jag mår precis lika bra ändå. Jag vet att jag för nått år sedan inte alls hade den känslan i kroppen. Då gick tankarna hela tiden runt i huvudet om saker jag ville göra, platser jag ville åka till och vad jag än gjorde så ville jag efteråt göra någonting annat. Jag blev aldrig nöjd.

Jag har det nog fanimig bättre än de flesta. Moahahah suckers.